Mångfald och sekularitet i religionskunskapsundervisning

I syftestexten för det svenska religionskunskapsämnet anges att undervisningen i religionskunskap ska ge eleverna «möjlighet att utveckla en beredskap att förstå och leva i ett samhälle präglat av mångfald [samt att eleverna] ska ges möjlighet att reflektera över och analysera människors värderingar och trosföreställningar och därigenom utveckla respekt och förståelse för olika sätt att tänka och leva» (Skolverket 2011). Samtidigt visar ett flertal studier att klassrumspraktiken och talet om religion i svenska skolmiljöer är starkt präglade av en sekularistisk diskurs om religion där religiösa livsåskådningar artikuleras som tillhörande en förgången tid, vara svårförenliga med ett rationellt, modernt och vetenskapligt förhållningssätt och att troende människor uppfattas som irrationella, lurade eller psykiskt sjuka (Berglund, 2017; Carlsson & Thalén, 2015; Eddebo & Magnusson, 2020; Flensner 2015; 2017; 2018; Holmqvist Lidh, 2016; Osbeck & Lied, 2011; SKR, 2020; Vikdahl, 2018; von Brömssen, 2009, 2012; 2016). Många gånger är det andra elever som uttrycker denna typ av åsikter i undervisningen, men även lärare bidrar till att denna diskurs blir hegemonisk i klassrummet. Detta sekularistiska förhållningssätt uppfattats många gånger som en neutral position av de som uttrycker den, vilket får implikationer för hur man förhåller sig till olika aspekter av mångfald. I den här texten ska jag resonera kring relationen mellan sekularitet och mångfald och diskutera några möjliga implikationer för ickekonfessionell undervisning om religion. Jag kommer att utgå från resultat från empiriska studier av religionskunskapsundervisning.